Familjen Henningson/Enblom

Idag startade Emelie projektet "lära sig cykla utan stödhjul. Vi började med att springa på gräsmattan, men hon tröttnade.. så hon började skjuta på med benen när hon satt på cykeln och tog då och då upp fötterna på pedalerna, och hann trampa en runda innan fötterna åkte ner igen :) Men det e absolut en bra början! Sen kom deras nya kompis ut och lekte så då hade hon inte tid och öva mer :) Men det kommer nån dag! Jag frågade om hon ville ha på stödhjulen igen så dom kunde cykla omkring lite, men näe det ville hon inte ha..

 

Nu ikväll läste vi bok och jag trode båda barnen hade somnat när jag gick ut vid 20 tiden, men Emelie lurades och sov räv, och hon började skrika och komma ut och va trotsigare än vad hon vatt på välidgt länge.. Tålamodet började ta slut när jag tillslut tog en djupt andetag och gick in och höll henne i handen och klappade henne i håret, och då somnade hon gott.. och denna gången somnade hon på riktigt! Men under denna timmen kände jag hur jag skulle behöva nån som hjälper till, och alla dumma kommentarer som man fått under åren kommer fram och jag skulle kunna ge varje person som sagt dom en knytnäve på näsan.. Bla har jag fått höra att jag är så van vid att lägga barnen själv ofta hade det kommit upp när nån har sagt att deras sambo, fru/man e borta och dom ska själva lägga barnen denna kväll, och jag sagt att det gör jag varje kväll.. och då kommer kommentaren, ja men du e juh så van.. van? van vid vad? Eller kommentaren om att vara ensam på kvällarna, ja men du kommer väl knappt ihåg nått annat? Eh va?? Nähe.. , eller "det spelar väl ingen roll om barnen e uppe med dig på kvällen du har juh ändå ingen som du behöver egentid med? Eh nähe, så för att jag e ensam så får jag inte ha egentid? Jag kan tycka att jag som ensam kan behöva egentiden mer.. Jag måste få chansen att andas nångång.. få chansen att tänka över dagen, få planera nästa dag, och bara sitta i soffan och bara finnas.. det e väl allas rättighet? Missförstå mig inte nu, jag älskar att ha mina barn uppe och ha en myskväll, men nu den senaste tiden har deras tider blivit helt upp och ner vänt.. dom somnar inte förrän 21.30-22.. och då e jag helt slut..

 

Det här blev lite dystert, och det va inte riktigt tanken.. samtidigt som det är pissjobbigt att vara ensam så är jag oerhört stolt över det jag gör SJÄLV med mina barn! Jag vet att när dom lär sig cykla så är det jag som lärt dom det, när dom lär sig simma är det jag som vatt med, varje utveckling har jag vatt med eller gjort att dom lärt sig! Det är jag riktigt stolt över! Sen finns det en massa saker som blir så svårt att hantera när jag e själv som det här med jobba och dagis.. Det går inte ihop, så ja där måste jag ta hjälp utifrån, och jag är juh så glad och tacksam för att min mamma hjälper mig med detta! Men visst det ger mig samtidigt ett samvete som är av denna världen, dels för mina barn, där lämnar jag barnen i 1 dygn och det är ganska lång tid.. dels har jag dåligt samvete för min mamma.. hon som pensionär ska inte behöva ha ett schema och behöva ändra sin vardag efter hur jag jobbar.. Men hon gör det, och hon har aldrig klagat på det. (inte till mig iallfall :) ) Det e konstigt att samhället inte kan se hur dagens familjer ser ut.. Visst det är inte idealet att man skiljs, och ja kanske man skills för lätt idag, inte vet jag, men samhället ser juh ändå ut som det gör idag.. Det e fler och fler ensamstående föräldrar, och jag är INTE ensam om att vara ensamstående och jobba oregelbundna tider, där jag slutar lååångt efter att dagis har stängt.  Och skulle jag säga upp mig ifrån det jobb jag har, då får jag för det första inte penga rpå 3 månader, för det andra så kräver arbetsförmedlingen att jag ska söka jobb i hela sverige att jag ska kunna pendla i hela Skåne, jaha, hur ska det gå ihop med dagistider? Visst, nu hör jag alla kommentarerna, "ja det skulle du ha tänkt på innan du skaffade barn"(tro mig jag har fått den kommentaren ett x antal gånger) ja det skulle jag kanske ha gjort, men HALLÅ! När jag skaffade mina barn så visste jag inte att mitt liv skulle se ut som det gör idag, självklart hade jag oxå drömmen om att vara kärnfamiljen. Och när jag och barnens pappa skilldes åt så hoppades jag att vi skulle kunna hålla sams om barnen, att vi fortfarande skulle kunna hjälpas åt med barnen, men nej så blev det inte.. kanske jag va naiv, ja då fick jag väl va det då.. jag hoppas fortfarande på att vi ska kunna hålla sams nåndag.. Nu kan vi inte hjälpas åt med barnen mer eftersom jag flyttade till Höganäs, men jag flyttade för att jag inte fick hjälpen i Ängelholm.

 

Om det nu är nån som läser här som sagt nått av dom ovanstående kommentarerna så hoppas jag att ni inte tar illa vid er för att jag skriver ut det här, jag menar inte att såra någon eller att göra någon annan upprörd, denna bloggen är mitt sätt att få ut det jag känner.. så som andra gör till sin partner i soffan på kvällen.. det som irriterar en säger man och kräker av sig till denna.. jag har ingen här hemma och kräka av mig på, och säga det till en kudde eller en katt är inte samma sak.. Att skriva det på en blogg blir lite som att kräka av sig för mig.. jag vet att folk läser, men jag förväntar mig inte att någon ska fixa det till mig, bara att nån har "lyssnat" på mitt kräk..

 

Men nu sover mina små tjejer så gott i sängen och jag sitter i soffan och har min egentid :)

Hoppas ni får en bra kväll och en skön ny vecka som tydligen ska bjuda på stor sol!!! Kan det vara sant på MIN semester??!??!