Idag för 2 år sedan kom vi hem vid denna tiden, kanske något senare jag har inte riktigt koll på tiden..
Idag är det 2 år sedan jag vaknade ett par minuter i 6 på morgonen av att telefonen ringde men jag hittade den inte och när jag svarade så hann personen på andra sidan lägga på. Jag såg att det va dolt nummer, jag förstod direkt att det va något, men ändå la jag ner telefonen och försökte somna om.. 10 minuter senare ringer min syster. Jag glömmer aldrig paniken kag hör i hennes röst, hon skriker att pappa har fått en stroke och att han dör. Jag vet inte hur det gick till men plötsligt sitter jag i köket skriker på David, och försöker slå numret till min bror men händerna bara skakar. David ringer mamma o kör och tankar. Emelie kommer upp, och jag har full panik, vill bort men ändå inte. Jag vet knappt hur vi kom ut i bilen, vet att jag skickar sms till Lotta på gympan eftersom jag lovat att hjälpa till i kiosken på svenska cupen. Jag vet inte var vi parkerar, men antar att det va i parkeringshuset, kommer ihåg hissen upp till avdelningen. Träffar Karin, Conny och Cia. Cia visar var han e och säger att han överlever inte, jag lyssnar knappt vill se för mig själv.
Pappa låg i sin säng, han sov.. Herregud han sov juh bara... Såg det ut som.. Efter nån timme kommer Camilla oxå, och en läkare. Läkaren tar ut oss i ett litet rum, där och då säger hon det vi alla vet, vår pappa kommer inte att vakna igen. Frågan är hur länge han kommer att fortsätta andas. Jag vet att jag ville bort då. Vi gick in till pappa igen. Satt där, pratade, skrattade, grät.. Vår farbror kom på besök. Vi fick byta rum. Vi åt lunch.. Dagen bara gick.. Några åkte hem o bytte om, jag fick låns kläder av Cia. Bytte om på toa. Sen va jag tvungen att komma bort. David o jag gick ner till söder och köpte mat på Max, tog med maten upp på sjukhuset, åt det ute i hisshallen. Gick in igen, vi va borta ca 45 minuter, när vi kom in va pappa mycket mycket sämre! Han rosslade och andades väldigt väldigt tungt. Han fick morfin. Tror tillomed 2 omgångar på kort tid. Jag lutar mig över pappa och säger till honom att det är ok att släppa taget. Det är fruktansvärt och säga så till sin förälder. Men det är lila fruktansvärt att se en förälder på detta sätt. Jag la mitt huvud på kudden brevid honom och upprepade mig ett par gånger.
Cia och David går ner och tar en cigarett, när pappa plötsligt hostar/kräks upp så mycke slem, han blir helt blå i ansiktet. Där och då trodde jag att det va över. En sköterska kom in och sög rent i munnen, vi ringde upp Cia. Hon hinner precis upp, sen tar pappa sina sista andetag. Cia, Camilla, Conny och jag va där. Det va fler där, Sandra och David. Vet inte om det va ännu fler.. Men vi va där, höll honom i handen. Pratade, skrattade och grät oss igenom den dagen!
Dagarna efter är ett enda töcken för mig, jag förstår inte riktigt vad som händer.. Än idag vet jag inte riktigt vad som hände...
Den person som jag såg som en extramamma, som jag såg upp till och ringde om råd till, verkade plötsligt inte vilja ha nånting med mig och göra.. Jag vet faktiskt inte vad jag gjorde för fel.. Jag ville ha en begravning för min pappa, absolut inget stort pampigt, men ett värdigt farväl ville jag ha, och visst jag fick ett jättefint avsked, men vad jag inte förstod då, va att jag tog avsked från många mer i mitt liv.. Det gör ont.. Det har jag tyckt va jättejobbigt under dessa åren.
Dessutom lite senare samma år tar min bror avstånd från mig, när jag blev rädd, jag skrattade inte när du la Ut en bild på fb med en pistol och texten hejdå. Ja jag borde kanske ringt dig först, men JAG fick panik! Om du bara visste hur jag mådde då, om du bara visste vilken panik jag kände när jag valde att ringa polisen...
För mig är familjen viktig. Jag harar när det bråkas, vilket det allt görs mer eller mindre i denna familjen, men jag ville aldrig dig illa! Jag ville ha min bror kvar, istället blev jag straffad.. Istället missade min bror mitt bröllop, min minsta flickas födelse och dop. Inte nog med att min pappa missade allt detta, så många fler jag hade velat ha där..
Jag hoppas att vi nångång kan få kontakt igen..
Ok, ett långt, inte allt för upplyftande inlägg, men fyfan va skönt att sätta ord på känslor som finns där hela tiden.
Jag har låtit denna dagen bara flyta på, bara försvinna.. Inland är det skönt att göra så istället för att känna efter..
Pappa, jag vet att du springer här och tittar till oss, jag känner dig, jag saknar och ÄLSKAR dig 💙
